Alla inlägg den 19 september 2010

Av wanjasvarjehanda - 19 september 2010 06:47

Det är inte ofta jag blir rädd för något.
Idag är jag rädd.


Efter att ha läst bloggen om Annica i torsdags, ni vet hon som blev utförsäkrad trots allvarlig, kronisk sjukdom och mängder av läkarutlåtanden som säger att hon inte är arbetsför, har jag läst mängder av reaktioner samt om liknande fall.


Det som skrämmer mig är att så många inte tycks inse allvaret. De verkar inte kunna ta till sig att det om en vecka kan vara de själva som behöver hjälp, deras föräldrar, eller barn. 


Sverige tycks ha fastnat i en "det händer aldrig mig, och händer det dig är det självförvållat"-mentalitet. Detta handlar inte bara om sjukdom utan även arbetslöshet, äldreomsorg och vårdbehov.


Jag vet inte riktigt när folk slutade bry sig om varandra. Eller snarare om ANDRA, ty inom den egna gruppen finns kanske fortfarande stöd och samhörighet.


Jag växte upp med en mor som var socialdemokrat ut i minsta molekyl. Jag minns morgonen när det rapporterades att Palme blivit skjuten - jag vaknade av att min mor satt och grät högt efter att ha sett nyheten på TV.
I vårt hem var Moderat ett skällsord, de som röstade blått tillhörde mestadels överklassen. Att det skulle bli blått styre i Sverige fanns liksom inte på kartan.


Idag röstar många blått och det är inte längre bara stureplansfolket med pappas plastkort som uppskattar högerpolitiken.
Jag har vänner som röstar blått men vars grundvärderingar ändå liknar mina. Skillnaden är väl kanske att vi prioriterar olika saker, har haft skilda livssituationer, inte sett samma människor runt oss, vad vet jag. Dessa människor hade troligtvis röstat rött om politiken sett ut som den gjorde för 20 år sedan när partiprofilerna var tydligare.


Nu har vi ett Moderaterna som säger sig värna om folket. Jag tycker att de har ett ytterst märkligt sätt att visa det på: De håller fram moroten i form av minskade skatter och hemhjälp och drar bort mattan under fötterna på dem som inte har möjlighet att arbeta och dra nytta av godbitarna. De hundringar extra du får i plånboken varje månad om du arbetar är på bekostnad av andras överlevnad. Pensionärerna ser dock inte röken av någon skattesänkning.

Massutförsäkringen är ingen nyhet, Husmark gick ut med planen redan 2007: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/skarpta-sjukregler-ska-betala-lagre-skatt_253673.svd Bland dem som skulle utförsäkras fanns människor med diagnoser som depression och utbrändhet - något som idag kan tyckas aningen ogenomtänkt med tanke på arbetsmarknadspolitiken.


Blogginlägget som Emilie skrev om sin mor Annica har spritt sig som en löpeld och nått TV, tidningar och valdebatter. Har du inte läst det så gör det, det ger en tydlig bild av hur avstängt och kallt Sverige är idag. http://klamydiabrevet.blogspot.com/2010/09/sveket.html

Det handlar alltså om hur Försäkringskassan gått emot samtliga utredningar - såväl från läkare, psykiatrin samt FKs egna läkare - och utförsäkrat en svårt sjuk kvinna trots att hon är helt arbetsoförmögen. 


Jaha, kanske du tänker, orka bry sig om ett enskilt fall.


Det är just det som är viktigt - det handlar inte om att EN person råkat illa ut. Det finns tusentals liknande fall, t.ex cancersjuka som tvingas söka arbete trots att de bara har månader kvar att leva.

Ursäkta mig, men OM de mest sjuka ens skulle klara av att ta sig till ett arbete med hjälp av rullstol, färdtjänst, dropp, andningsapparater och fullpumpade med starka smärtstillande medel, vem skulle anställa dem och hur mycket skulle de orka uträtta?


De som har de blå solglasögonen på säger att detta inte beror på politiken, utan på Försäkringskassans handläggare. Visst begår de misstag - de är ju människor - men på det stora hela taget så följer de bara de lagar och förordningar som våra politiker fattat beslut om.


Andra säger att det inte är Alliansen som gjort dessa försämringar, utan att det skedde redan innan regeringsskiftet. Det stämmer inte heller överens med verkligheten, det var Alliansen som genomförde lagändringarna samt satte en tidsgräns för hur länge en människa får vara sjuk.

Vad tanken var att man skulle göra med dem som efter denna tid inte kan återgå i arbete vet jag inte riktigt, men eftersom de inte tillför något produktivt var det väl ingen idé att lägga pengar och energi på en lösning för dem.

"Om vi inte ser dem så försvinner de nog".


Jag vet att många sjuka blivit av med ALLT i väntan på nya utredningar och beslut. 

Individer som efter att ha blivit utförsäkrade har förlorat sitt hem, sin trygghet, sin sociala gemenskap, sin ork och sitt självförtroende, hela sitt JAG. 


Kvar finns ett tunt skal runt ett värkande inre. Den forna individen smälter samman med den grå massa som utgör alla dem som inte är värda att lägga pengar på, som inte får synas.

För många går det inte så långt, de har inte orken att fortsätta strida och väljer därför att avsluta sina liv.


Är det så vi vill ha det?


Jag har alltid upplevt Sverige som aningen kyligt och något avvaktande. Vi är liksom inte så'na att vi pratar med folk vi inte känner på tunnelbanan och gör någon det så anses han av medpassagerarna vara apart.


Att hjälpa främlingar är inte heller riktigt Svenssons stil: Ligger någon på gatan så är det kanske, med lite tur, en på 30 som går fram och hjälper till eller åtminstone kollar läget. Övriga tar på skygglapparna och smyger raskt förbi eller ställer sig som åskådare, till stor del beroende på rädsla. Kanske inte i första hand för att de är rädda för vad mannen som ligger där ska ta sig till, snarare oro för vad andra ska tro om man går fram.

Tänk om folk tror att jag känner det där fyllot?

Ja, oj, hur skulle det se ut.

Däremot berättar vi gärna att vi skänker hela 50 kronor per månad till SOS Barnbyar.


Det som saknas är civilkurage.
En som har just civilkurage är ovan nämnda Emelie.
Tyvärr sticker det i ögonen på folk.
För många blir det så smärtsamt att tvingas se sin egen feghet att de kommer med fula påhopp, vilket har gjort att Emelie stängt av möjligheten att kommentera hennes inlägg.


En omänniska skrev att han hoppas att sjukdomen är ärftlig.
En annan tyckte inte att det fanns någon anledning till att hon skulle vara med och betala för Annicas boende.


Det tycks som att dessa varelser inte har en tanke på att det kan hända dem, deras barn eller föräldrar.
För dem finns det kanske inte så mycket hopp ty de har ingen verklighetsförankring.


Idag får det inte finnas individer.

Det får inte finnas skilda behov.
Alla ska vara stöpta i samma form och är du inte det är du inte heller intressant i produktionsapparaten Sverige.


Vi har fastnat i "sköt dig själv och skit i andra" - så länge inte grannen har det bättre, förstås.


Städerna är fulla med folk, men var tog MÄNNISKORNA vägen?


Vad hände med empatin och tryggheten?


Är civilkuraget helt utrotat idag?


Jag hoppas att DU visar civilkurage när du går och röstar.
Visa att du tror på mänskligheten.


No man - or woman - is an island.

Presentation


Här snackar vi möbler & annat från 50-talet, 60-talet & 70-talet. Har du en pryl du vill veta mer om? Maila så sätter vi igång sökandet :)

Fråga mig

10 besvarade frågor

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2010 >>>

Sök i bloggen

Sevärt, lusläst & lustigt

Barnebys Blogglista

Not Swedish?

RSS

Besöksstatistik

Gästa boken!


Skapa flashcards