Jag växte upp med en mor som sparade allt.
Jag tror inte att hon egentligen var samlare i ordets rätta bemärkelse, det var snarare så att hon sparade på sådant som kunde vara "bra att ha".
Till vaddå? Det fick vi i de flesta fall aldrig reda på, eftersom sakerna blev liggande i skåp, lådor, skrubbar, koffertar och högar lite här och var.
Sen fanns det förstås andra saker hon sparade för att hon fått dem - att göra sig av med något eller slänga något fanns överhuvudtaget inte i hennes värld. Att däremot själv köpa någonting för att hon tyckte om det eller ville ha det, var något hon nog aldrig gjorde. 

   Mor & Far 1964

Jag har ärvt mycket av detta sätt att tänka och sparar en del saker som kan vara "bra att ha". Till vad vet jag ofta inte riktigt, men man kan säkert göra någonting av det. Sen händer det faktiskt att jag saknar någon liten mojäng eller makapär när jag ska fixa en möbel eller lampa, och då finns den där i mina gömmor! Om jag hittar den just då är en annan fråga. Där kommer vi till ett annat dilemma: Hur kommer det sig att en sak kan finnas överallt hela tiden och bara vara ivägen, fram till dess att man behöver den och den är spårlöst försvunnen?

Genom åren har jag dock lärt mig att inte spara precis allt, denna lärdom har framförallt uppkommit i samband med flyttar. Det är när man packar ett helt bohag och upptäcker saker som man har lagt undan flera år tidigare men aldrig saknat, som man äntligen kommer sig för att lägga dem i grovsoprummet istället för att låta dem ta utrymme i nästa bostad. Med lite tur så hittar någon annan sakerna i grovsoprummet och blir glad - för den där kan ju vara "bra att ha" :)
Att köpa saker till mig själv är jag urusel på, jag får dåligt samvete om jag köper en kjol för 40 kronor. Samtidigt så blinkar jag inte ens när jag köper cigaretter för samma belopp...

Nu är det så att jag insett att samlarnerven finns där ändå, det är bara det att jag har ett annat sätt att nära den på.
En mycket stor del av min vakna tid går åt till att leta efter föremål som jag vet att andra blir lyckliga över att hitta i vår butik. I vissa fall handlar det om att kunder bara vetat på ett ungefär vad de letar efter, och då känns det extrakul att hitta rätt saker åt dem - saker de alltså inte ens visste själva att de letade efter.

Stor har min lycka varit över att få fylla butiken med färgat glas och läckert 50-talsporslin, att få ha det stående och titta på, att få höra kundens uppskattande kommentarer när hon hittar glasen som fanns i hennes farmors hem.

Eller att kunna ringa någon och tala om att "Den där stolen du var
inresserad av för ett halvår sedan men som var såld - nu har jag köpt in en likadan!".

Självklart finns det saker som jag hinner fästa mig vid och som jag kan komma att sakna en smula när någon burit ut dem från butiken, men om vi inte hade haft butik så hade jag ju aldrig köpt in sakerna.

Vasen som Ilse Claeson formgav för Rörstrand på 30-talet är en sådan sak som jag faktiskt kommer att sakna, men jag är glad över att veta att den hamnar hos någon som uppskattar den. Likadant med tapeterna i förra inlägget, de kommer till en person som verkligen vill ha dem och jag är glad över att överhuvudtaget ha fått se och känna på dem.    

Således:

Ja, jag har en samlarnerv - som jag när genom att tillfredsställa andras önskemål.

Ja, jag är nog lite shopaholic - när jag letar efter saker för andras räkning.